Den där Mary

 

 

I går fick vi hem dagisplats till Tyra. Eller, förlåt! Förskoleplats. Hon ska till hösten börja på på en förskola ett stenkast från oss. Det var vårt första val och det känns faktiskt jättebra. Det kan i andras ögon tyckas mesigt men vi ska, likt andra mammor och pappor, släppa iväg det dyrbaraste vi har till någon annan som vi i nuläget inte känner alls. Jag är för att barn ska gå på dagis. Ju mer ju bättre för att dra det till det yttersta. Såklart vill jag inte ha Tyra på dagis från öppning till stängning, varken som ettåring eller fyraåring. Men det är bra att vara i barngruppor, leka ute, bli skitiga, få kompisar, ramla av gungan och vara i från mamma och pappa några timmar om dagen. Det har jag alltid tyckt och gör även nu. Men nu när brevet kom så blev det så verkligt. Jag ska börja jobba, vilket jag ser fram emot, men till bekostnad av att ha hela dygnet tillsamman med vår glädjespridare. Jag tror och hoppas, ja jag vet, att detta kommer bli bra. Jag längtar till Tyra blir ett dagisbarn men just nu gör det bara lite ont i mitt hjärta.

 

Det är sjukstuga hemma hos oss. I förra veckan hade vi någon släng av maginfluensa och i tre dagar har Eric legat helt off i soffan. Och då har inte ens dagisbakterierna intagit våra liv än. Tyra är glad som alltid trots en envis förkylning med hosta. Jag är pigg och på benen och ser fram emot kvällens träning. Jag hoppas på total uttömmning av all energi. Det behöver min kropp och mitt huvud.