Den där Mary

Efter helgen kan vara efter vilken helg som helst. Det gick lite längre än vad som var tänkt men tiden har bara sprungit iväg sen vi kom hem. Men tänkte ta er tillbaka två veckor och tre dagar för en kort stund. Jag har sagt att jag inte skulle skriva någon förlossnings berättelse och det håller jag fast vid. Fast att jag egenltigen tycker min "historia" bör berättas eftersom man ofta bara hör om de som haft det förjäkligt under graviditeten och förlossningen. Men något utförligt berättande blir det inte, istället blir det någon kortare historia om hur det faktiskt kan gå till när två blir tre.

Under lördagen hade jag en härlig dag. Jag åkte med Eric och resten av BBK till Åstorp för att se killarna ta tre poäng och vara ett steg närmare division tre. Jag mådde hur bra som helst och kände inte att något var på gång. Jag fick frågan om jag trodde det va nära men svarade då att jag trodde jag skulle gå över tiden så från denna lördag räknade jag med att jag hade tre till fyra veckor kvar. Men ack så fel jag hade.

Risotto blev sista måltiden, men det visste vi inte då. Eric åkte iväg till Marcus för lite öl och killsnack och jag la mig rak lång i soffan och somnade till en film. Detta innan jag vaknade av en duns mot fönsterrutan vid altandörren. Där stod en salongsberusad kille och en gravid förstående flickvän. Jag hälsade glatt men något nyvaket på Frida och Mattias. Jag som inte hade mer än trosor och en stor t-shirt ville inte va dum utan jag bjöd in dom och svepte om mig en filt. Där satt vi och pratade medan Eric fick sig några samtal och sånger av vår ena gäst. Han tyckte nog det va lagom roligt och förstod inte riktigt vad som hände. Och plötsligt förstod jag inte riktigt va som hände. Kissade jag nyss på mig? Res dig inte upp, va tyst och säg inget, le och va glad snurrade ungefär runt i mitt huvud. Jag fick ut mina gäster utan att säga ett knyst och insåg att vattnet faktiskt hade gått. Så det fick bli ett samtal till till Eric. Jag tror vattnet har gått, sa jag i helt lugn röst och i den sekund hoppade han på cykeln och cyklade fortare än någonsin innan hem. Han kom hem svettig med andan i halsen. Gulligare än någonsin innan och lätt stirrig. Men jag lugnade honom med att det antagligen inte va något på gång utan att vattnet kan gå innan ändå. Men så fel jag hade. Strax där efter började allt och vi började i lugn och ro packa ihop allt vi kunde tänkas behövas om vi skulle behöva åka in efter natten. Jag tror inte jag ens tänkte på att vi kanske skulle vara tre innan söndagen var slut. Eller fyra för att räkna med Pelé.

Natten gick och värkarna kom och gick. När klockan blev sju insåg vi att vi nog fick åka in och vi ringde därför min kära far och han förberedde sig att köra in oss. Han hämtade oss och vi hann nästan ut på motorvägen, men bara nästan. Istället fick vi köra in till sidan för att, ja inte föda, utan blåsa och visa körkort för polisen. Pappa försökte förklara att hans dotter satt i baksätet och skulle in för att föda på BB. Han fick som svar att detta gick snabbt, och polisen ljög inte, det gick snabbt. Så ut på motorvägen och in på BB. Timmarna på Lunds sjukhus gick fort och elva minuter över fyra blev jag och Eric föräldrar till en helt perfekt liten flicka som efter många om och men fick namnet Tyra.

Sen söndagen den 16 september har vi hunnit med massa. Mest av allt har vi spenderat många timmar att bara ligga och titta på henne. Men det har också blivit släktkalas, namngivning, fotbollsmatcher, middagsbjudning med fina vänner och häng med underbara människor.

Jag njuter av alla stunder som jag just nu upplever, även när jag vaknar mitt i natten. Jag önskar alla människor samma underbara känsla som just nu finns och växer inuti mig, till denna lilla, lilla flicka och hennes pappa som gjort mig till den lyckligaste i hela världen. Jag älskar er så. Och när jag ser min familj och mina fina vänner med Tyra har jag svårt att hålla tårarna tillbaka. Ja, jag är just nu mer känslig än jag var innan, men sanningen är faktiskt den att det är det finaste som finns. Och hon är den finaste som finns, och hon är bara vår.

Förlossning gör ont, fruktansvärt ont. Men jag hade kunnat göra det sju dagar i veckan om jag skulle behöva. Allt för att få uppleva det jag upplever nu