Det sägs att alla goda ting är tre och att allt gott har ett slut. Tror detta summerar och verkligen konstaterar mina känslor just nu. I snart ett år har jag varit ledig. För någon gång i augusti förra året gick jag på semester. Då hade jag en stor bula på magen och en förväntan som översteg allt någon tidigar kännt. Ja, så kändes det för mig just då. I nästan veckor njöt jag och min bula över att strosa runder i sandaler, långa lata dagar men med få sovmorgnar. Jag njöt av att jag snart skulle uppleva något stort. Något större än någon annan tidigare upplevt. Ja, för så kändes det för mig. Två veckor innan beräknad ankomt blem min bula på magen till en skrynklig, skrikandes liten ihoptryck bebisflicka. Oh glädjen vi upplevde var större än något annat. Den glädjen måste varit större än vad någon människa tidigare upplevt. Än en gång, för så kändes det för mig just då! Jag kommer ihåg hur jag direkt efter hon kommit, ni vet den skrynkliga, skrikandes lilla ihoptryckta bebisflickan, tittade på min kära sambo som höll henne och jag tänkte då; Fy i helskottas fan vad jag är bra. Jag måste vara bättre än alla andra. Ingen innan kan ha gjort detta bättre än mig. Ja, så tänkter nog de flesta precis då men i den stunden var jag helt övertygad om att jag var odödlig och helt enkelt bäst! För hyllas dom som hyllas skall och det är bland annat alla mammor runt om i världen. I synerhet alla nyförlösta mammor. Tiden gick och den skrynkliga, skrikandes lilla ihoptryckta bebisflickan blev bara en perfekt liten tjej som fögyllde varje dag. Jag förskönar inget och målar upp en bild som jag inte tycker är sann. Det fann såklart trötta dagar. Dagar som var mindre bra och där kommunikationen inte ikigt flöt på bra mellan föräldrar och tjej, även mellan förälder ett och förälder två. Men när man nu, snart ett år efter, tittar tillbaka på allt är där inga sånna dagar som jag kommer ihåg. Istället kommerjag ihåg alla stolta stunder, roliga skrattanfall och utflykter vi gjort. Ja, det har varit en förjäkla roligt år.

 

Sommaren har gått fort. Riktigt fort. Den är för många inte slut än och inte heller kanske för mig. Men den del som jag summerar som delen mammalediga delen tar slut ikväll. Imorgon börjar jobb. Ett nytt jobb med nya utmaningar. Jag är laddad, nervös och förväntansfull. Min mammalediga del tar därför slut och det gör mig lite deppig. Detta har utan tvekan varit de bästa månaderna och jag har vuxit som person med sjuhudaåttio procent. För egentligen borde just mammaledig/pappaledig stå högst upp på mitt cv under arbetslivserfarandhet. Det borde finnas med på alla mammor/pappors CV. För vet ni, jag ger mig själv en klapp på axeln fö rdet jobb jag gjort det senaste året. Hon kan inte äta själv, hon pratar inte eller springer. Me hon är glad trygg och väldigt älskad. Även om mammaledig, som jag tidigare också kontaterat, kan vara sveriges mest missvisande ord är det en fantastisk förmån man har att helt gå upp i och ta hand om sin nya familjemedlem. I vårt fall Tyra. Oavsett om det är pappan eller mamman som är hemma. Visst, ibland fanns det sovmorgnar. Visst har jag kunnat strosa runder i stan mitt på ljusa dagen när andra jobbar och jag har även kunnat ta en och annan fika och shoppat en del. Mest till krabaten som växer en storlek varje minut. Men det har också varit många inbokade besök på BVC, sjukhuset och många nätter med mat och lite tröstande innan vi kunnat somna igen. Det har "jobbat" tjugofyra timmar om dygnet och ibland har det kännts som det dubbla. Lägg på känslorna som är inblandade och du har en arbetsvecka på två dagar. Man stämplar inte rikigt ut som mamma eller pappa ledig. Men det är som sagt en förmån jag haft.

 

Men jag är redo för nästa del nu. Ska bli kul att sätta henne på dagis. Förlåt; förskolan. Ska bli härligt att hon blir pappig efter att hon varit hemma en tid med Eric. Ja, jag ser fram emot nästa del mycket på grund av att den förra varit just helt perfekt!