I söndags kom vår ögonsten till världen! Jag och Eric kunde inte varit lyckligare. Så uppdatering kommer efter helgen! Just nu har vi fullt upp med att bara titta på henne hela dagarna! ♥
För drygt nio månader sen bestämde jag mig för att jag inte skulle använda bloggen för att skriva ut om massa "gravid tjat" och "allt är en dans på rosor för jag väntar barn" ord. Det har väl gått sådär med allt deta. Tycker inte jag tjatat för mycket om min lagom tjocka mage, med några undantags inlägg. Hur som helst tror jag att jag var mycket naiv i hur jag tänkte då. Det är konstigt men magens välbefinnande och tankar kring framtiden är, inte allt, men mycket av det som snurrar runt i mitt huvud. Detta är inte för att allt annat betyder mindre än innan, men bara det att detta betyder så otrololigt mycket och är en så enormt stor skillnad från något man innan upplevt.
Ibland kan jag komma på mig själv sitta i andra tankar än vad samtalet handlar om eller att jag ibland glömt att fråga mina underbart fina människor runt omkring mig hur det är med dom, hur det varit på jobb eller vad som hände i helgen efter vi pratat sist. Detta har gett mig dåligt samvete många gånger och jag ber så mycket om ursäkt om någon tror att jag bryr mig mindre eller inte bryr mig alls. Det är så fel! Ni betyder mer än någonting annat och det är mycket på grund av er som jag/vi är redo att bli en till. Med er runt om kring sig som ett skyddsnät och med det ni ger vet jag att vår lagom tjocka bebis får det bästa välden har att komma med. Nu blev det mycket känsligt-tjaffs, men sanningen är just den; ni är oersättliga!
Även om de senaste nio månaderna varit just lite av en dans på rosor känns det som om jag blir mer och mer oroligt för allt ju närmre den första oktober vi kommer. Jag oroar mig inte för självla smärtan som jag kommer uppleva. Det är något av det jag längtar mest efter eftersom detta är början till slutet (..som leder till den riktiga början) Men det jag oroar mig över nu är allt efter; hur gör jag när jag kommer hem, vad gör jag om om lillen blir otröstlig, hur vet jag vad hon/han vill, hur skyddar jag henne/honom mot allt farligt, hur lär jag henne/honom sova själv när jag själv låser in mig med katten och en kniv när jag är själv hemma, hur vet jag att hon/han är lycklig och trygg med mera , med mera.
Till dig. Du är så efterlängtad. Det kliar i fingrar, tår och hårbotten när jag tänker på att vi snart ska få träffa just dig. Jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att bli den bästa mamman du kan få. Du får gärna komma ut när som, när du är redo för en lite större värld än den du just nu upplever inuti min mage. Vi längtar så efter dig! ♥
Ingen bebis är kommen eller på gång som det känns just nu. Och tur är väl det, får man väl säga! Min hals mår inte bra och det är en genomförkyld Mary som skriver från sängen. Har idag insett att energiläget inte är speciellt gynnsamt för en kraftansträngning utan dess like. Hade behövt få någon dunder kur med massa energi. Fast hade gjort vad som helst för att få träffa henne/honom.
Kanske ska börja samla energi genom en ordentlig frukost?
Idag är en sådan hemmadag där jag försöker få undan lite saker som måste göras. Tvättar, plockar undan och försöker packa väskan med nödvändigheter till när det är dags. Pele gör det svårt! Även om han i min vardag är en nödvändighet tror jag set blir svårt att smuggla in honom på sjukhuset.
