Den där Mary

Det är för mig helt ofattbart. Ju mer jag tänker på det ju mindre förstår jag hur det var innan när vi bara var två. Eller tre om vi räknar med husets herre, katternas katt, vår Pelé. För ganska exakt sex månader sen låg jag nog och svor. Jag upplevde då en enorm smärta, en smärta eller naturkraft ingen som inte fött barn kan föreställa sig. Jag låg nog och hoppades på att dagen skulle ta slut så jag kunde få hålla vår dotter, pussa och krama henne varje dag som kom. Det gör jag inte idag. Eller jo, jag vill fortfarande hålla, pussa och krama på henne, men jag njuter varje sekund av min vardag och även om jag ser fram emot varje morgondag känner jag samidigt att tiden inte behöver gå för fort. Men då, för sex mpnader sen hade jag gjort vad som helst för att tiden sprang uväg och jag vaknade upp med Tyra i famnen. För världens fräckste upplevelse var också min mest smärtsamma, eller tvärt om. Hur man nu väljer att se det. Men vet ni, även om jag då inte riktigt sa det och kanske inte ens tänkte dom tankarna så var det värt varenda onda värk. Jag hade gjort det direkt igen om det skulle behövas. Jag är glad att jag slapp, men sanningen är den att det gav oss Tyra.

 

Jag ska inte ljuga, där finns dagar vi inte förstå varandra. Dagar vi inte pratar samma språk. Dagar jag längtar efter att Eric ska komma hem så jag kan gå in i duschen, tvätta av kräk och tänka på annat än när hon åt sist, har hon fått sin medicin, vad vi behöver packa ner, om hon ska bytas på eller stressa för att hinna med en bestämd tid. Ja, dessa dagar finns också men dom är oerhöt få. För jag älskar min vardag och det är en fröjd att få vakna upp, ta hand om och skratta massa tillsammans med sitt barn, med vår Tyra. Jobbiga nätter, sjukdom, kräk, nummer två, skrik eller vad som tar inte bort glädjen av att få vara hemma varje dag med henne. Visst, mammaledig kan vara det mest missvisade ordet i svenska språket och jag ser det mer som att jag mammajobbar mellan sju till fyra plus många övertidstimmar. Het vad det heta vill, summan av detta är att jag njuter av varje minut.

 

Detta är tack vare dig. Min lilla tjej på lite mer än sju och ett halvt kilo. Du gör mitt liv till det mest underbara som går att uppleva. Jag älskar ditt leende, dina tjocka kinder, ditt skratt, dina små tår, hur du äter, hur du skiner upp när pappa kommer hem, ditt snarkande, din gosiga blöjrumpa, ditt prat och allt annat med dig. Jag tror inte du förstått det än, men jag lovar att jag alla kommande dagar vi har ska försöka få dig att förstå hur fantastisk du är. Jag är så tacksam för att jag fått äran att vara just din mamma. Vår fina stora lilla Tyra.